Flykten från Schopenhauer

Flykten från Schopenhauer

måndag 25 juli 2016

La nuit des traquées


Jean Rollins film La nuit des traquées (De förföljdas natt) 1980, lanserades som en skräckfilm men den tillhör snarare genren obehagliga dramer, som en "David Cronenberg light", sämre på alla punkter. I Italien hette den Förälskad flicka och båda titlar passar ungefär lika bra för denna olustiga historia om tvångsintagna psykpatienter utan minne. Oavsett orsaken till det är filmens centrala tema: Hur lever man utan minne och med den ångest som det medför?



Men det kan den inte förklara, för patienterna har många minnen som krävs för att kommentera scenerna de spelar i, minnen som de inte skulle kunna ha om de inte hade något minne, t ex att de har ett barn någonstans fast de inte kan veta vad ett barn är, eftersom inga barn finns på kliniken. Manusförfattaren gör orimliga kopplingar mellan kontextuellt viktiga minnen de inte har, med för filmen mindre viktiga minnen som de har; orimliga syndromspektra. En kvinna kan ha glömt hur man äter men vet hur mat på fängelser för brottslingar smakar. Osv.
Vidare utnyttjar filmskaparna myterna om systematiskt mördande och uppeldning av judar under andra världskriget: Tunga lik bärs på bårar längs besvärliga korridorer till en kremeringsugn där offren går upp i rök. Ingen tyfus här inte, utan giftinjektioner utförda av vanvårdspersonal som får företräda filmklichén "onda nazister".
Ett nästan lika stort problem med filmen är den ojämna rytmen. Dramatiskt viktiga scener späs ut med orimligt långa transportscener där de promenerar mellan neomodernistiska byggnader, eller när de älskar: Kärleksscenerna, eller vad de är för något, kan hålla på i vad som känns som flera minuter, utan att de betyder något för handlingen. Men i händerna på David eller Brandon Cronenberg kunde det kanske ha blivit något av det hela.





















måndag 24 november 2014

Livets träd


Livets träd (The Tree of Life) från 2011 vann guldpalmen i Cannes, förmodligen i brist på bättre filmer. Den har hyllats även på flera andra håll, och Brat Pitt har berömts för sin "starkaste" rolltolkning hittills i sin karriär. Hans hustru spelas av Jessica Chastain, och ska någon ha beröm för sina insatser, är det hon. Ändå listas hennes namn  (i mindre text) efter både Pitt och Sean Penn som har en liten, lättspelad roll. Förmodligen speglar detta bara skådespelarnas lönenivåer. Pitts äldsta son spelas som ung av pojken Hunter McCracken, väl så bra som någon av de äldre proffsen.


Över solens yta av brinnande väte och helium, passerar planeten Merkurius i sin bana runt solen. Det tar bara ungefär 88 jorddagar för Merkurius att runda solen ett varv. Så kort är alltså ett Merkuriusår. Men från jorden sett, ser det ut att ta 166 jorddagar. Det beror på att jorden också roterar runt solen åt samma håll, fast längre bort.


I en scen ser vi hur en datoranimerad köttätande dinosaurie upptäcker en växtätare som ligger och flämtar vid kanten av en å. Köttätaren (är det en velociraptor, kanske, eller en släkting till den?) sätter sin fot på dess huvud men tar sedan bort foten och går iväg. Det är lätt för publiken att associera detta till ett mänskligt beteende, som att köttätaren känner medlidande med det andra djuret. Men troligen låter den bli att börja äta på det liggande djuret för att det är sjukt och döende. Det kan vara så att köttätaren instinktivt undviker att äta sjuka djur för att själv inte bli sjukt.


Rymdsonden Cassini har i tio år studerat miljön på och runt planeten Saturus, vårt solsystems näst största planet. Dess måne Titan, som är en av Saturnus' 62 kända månar, är den enda månen i solsystemet som har en egen tät atmosfär. Liksom Jorden består Titans atmosfär till största delen av kväve. Det är dock inte samma sorts kväve. Kvävet på Titan verkar vara mycket äldre än vårt. Kanske kommer det från de uråldriga kometerna i Oorts kometmoln, eller från samma källa som deras.

Livets träd är ingen bra film, hur poetisk och välgjord den än är, för den kan inte lära oss någonting. Möjligen kan den påminna oss om att vi ska behandla våra barn kärleksfullt och inte utsätta dem för någon form av psykiskt eller fysiskt våldsamma övergrepp. Men redan Alfred Hitchcock lärde sig själv och oss alla den hårda vägen, att man inte kan börja en filmberättelse med att döda ett barn. Gör man det, finns det inte längre någonting som spelar någon roll. Precis som det är i verkliga livet.

En sådan tragedi är alldeles för plågsam för att det ska kunna motivera någon som helst film, om filmskaparen vill göra en film för att underhålla eller engagera en publik med brännande livsfrågor. Det finns ingen tröst och inga förklaringar. En film som dessutom har detta som sentens, och låter lösningen på det omöjliga problemet vara just att det inte finns några förklaringar eller lösningar, och att den enda tröst som finns ligger i överlämnandet av sin kärlek och sin sorg till Universum eller till Gud eller till Acceptansen av livets och dödens realiteter, säger över huvud taget ingenting. En sådan film kan inte hjälpa oss. Därför är dess tema och dess hantering av problemet bara destruktivt. Låt dem som drabbas av att deras barn dör leva med det när de blir tvingade till det, och bespara oss er "underhållning".



The Tree of Life klarar inte Bechdeltestet



lördag 22 november 2014

Total förmörkelse


Efter att ha lånat Michelangelo Antonionis utskällda och samtidigt (!) ignorerade film Mysteriet på Oberwald (1980) ett par intresserade ögon, tänkte jag ge mig på att skriva om hans film Förmörkelsen (1962) som äntligen har kommit på blu-ray i 4K Criterionkvalitet.

Men jag kan nog inte. Dels ligger den antagligen för nära mig själv; dels har David Saul Rosenfeld redan skrivit en online-bok om filmen som är bättre än något jag skulle kunna skriva om den.

Rosenfeld säger sig inte ha hört någon – förutom sig själv och biografi-författaren Seymour Chatman – säga att de har den utskällda och kommersiella floppen L'eclisse på sin tio- eller fem-i-topp-lista över världens bästa filmer. Nåja; han känner ju inte mig, som redan i ungdomen tog den till mig som en förklaring på vår tids förvirrande mänskliga existens.

Men läs Rosenfelds bok om ni kan (det är gratis men tyvärr finns den endast på engelska). Ibland svävar han ut lite för mycket i intellektuellt fabulerande, men ni kan kanske ändå komma att förstå varför L'eclisse är en av världens uppskattningsvis fem bästa filmer, och varför de flesta människor som ser den inte lyckas tränga igenom dess existentiella mörker och se sig själva.


torsdag 20 november 2014

Mysteriet på Oberwald


I väntan på att Michelangelo Antonionis historia Due Telegrammi ska filmatiseras, funderar jag på hans film Mysteriet på Oberwald från 1980; en film som föraktas av de flesta. Visserligen har alla Antonionifilmer efter "Väninnorna" (1955) blivit utskällda; Antonioni är kanske den mest utskällda av alla hyllade filmskapare.

Men till och med Antonioni-fans ignorerar Mysteriet på Oberwald, om de ens känner till dess existens. 
Filmen är egentligen en video, för den spelades in med analog video för att sedan föras över till 35mm film. En konstig procedur, kraftigt ifrågasatt redan då. Dagens digitala videosystem har både bra och dåliga sidor, men analog video var aldrig bra på något sätt, så Oberwald fick dålig upplösning, massor med färgblödningar och dåligt kontrastomfång. Dessa saker bidrar till att den heller inte har repriserats på biodukar eller ens, vad jag känner till, på vanliga tv-kanaler. Den har tills för något år sedan inte ens funnits att köpa för hemmabruk. En fransk utgåva finns nu, men jag drog mig länge själv för att skaffa den, för trots att den "inte säljer", är den fortfarande dyr att köpa, och är en inte haj på den italienska dialogen, har en bara den franska textningen att hålla sig till. Språklig förbistring får mig att befara att jag missförstår delar av dialogen, som är omfattande. Kritiker har sagt att det snackas alldeles för mycket i filmen. Detta är i och för sig inget konstigt, eftersom det inte är en Antonionihistoria, utan en teaterpjäs från 1943 författad av ingen mindre än Jean Cocteau. Jag kan dock inte förstå vilka delar av dialogen som skulle kunna strykas för att filmen skulle bli bättre och mindre "babblande". Jag upplever pjäsen som riktigt tät, och "tight". Textmassan är dessutom redan reducerad, jämfört med Cocteaus pjäs.

Jean Cocteau


Förmodligen beror "allas" ointresse för Mysteriet på Oberwald på att det just inte är en Antonionihistoria, utan bara ser ut som ett jobb som skulle göras, ett rent beställningsjobb. Det var första gången Antonioni tog sig an en redan skriven teaterpjäs. Antonioni själv sade flera gånger att hans ointresse för historien gjorde det möjligt för honom att helt ägna sig åt att experimentera med videoteknikens möjligheter att manipulera bilderna. Därför ser Mysteriet på Oberwald ut som en experimentell film, genom att han med analogmixer färgade olika delar av bildrutorna utifrån videoteknikens möjligheter och begränsningar. Det ser ofta ut som tonade gamla stumfilmer gjorde i filmhistoriens barndom: Då dränkte man in en sekvens i blått för att visa en sorts stämningsläge, och bytte senare till en annan färg, rött till exempel, för att visa att "nu är det romantik på gång". Många av de "svart-vita" stumfilmer som har visats på tv, var på bio förr ganska färgsprakande. Oberwald var också ett narrativt experiment för Antonioni, eftersom det var första gången han gjorde ett melodrama i nästan klassisk stil.

Den makthungriga greve de Föhn sitter på två stolar och agerar polischef och intrigerande greve efter eget behag.
Drottningen måste värja sig både mot honom och hans bundsförvanter. Greven/Polischefen är alltid i blå toner.
Men jag tror att Antonioni ljög om sitt bristande intresse. Han var trots allt en förtegen, sur och motsträvig man. Egentligen var han inte alls ointresserad av pjäsen, är jag säker på, trots att Cocteaus artistiska ideal var mycket olikt hans eget. Tvärt om: Den handlar om den enda historia som upprepade gånger har intresserat honom; om en på förhand omöjlig och dömd kärleksaffär som slutar med skilsmässa eller död, och hur samhället bidrar eller till och med är orsaken till att göra denna kärlek omöjlig; kanske all kärlek, utom förälderns kärlek till sina barn.

Den äregiriga Edith de Berg. Hennes avsikter är dolda, vilket vi ser nästan genast i form av en videodubbelexponering.

Willenstein kan inte hjälpa att han är rött pilsk på de Berg.
Denna omöjliga historia, som han berättade i många av sina egna filmer, har till och med här en särskilt tung fond av politiska realiteter. Denna kontext är som i alla hans filmer, betvingande. Den påverkar individen så mycket att den fjättrar karaktärerna och på samma gång tvingar dem till underkastelse och till alienering. Inte heller på Oberwald går det att passa in, för att inte tala om att "förverkliga sig själv", oavsett vilken social status en har. Och regin är allt annat än oengagerad eller slapphänt. De dramatiska ordväxlingarna säger kanske inte mycket mer än vad orden i sig själva orkar bära, men dels skulle en inte hinna assimilera mer språklig information, dels är de hårt styrda skådespelarnas mimik och rörelser en källa till fördjupande insikter.

Musiken i Anonionis filmer är också ett kapitel för sig. Han tillhörde själv etablissemanget men avskydde de gängse italienska ikonerna, operorna av Puccini och Verdi och andra romantiska och bombastiska berömdheter. Mest använde han absurd, nästan kontextfrämmande musik skriven av en italienare, Giovanni Fusco, som verkade att alltid driva gäck med alla sina influenser och skapade i mitt tycke missanpassade musikpålägg. Antonioni tyckte egentligen om modernismens Anton Webern, och tog snabbt till sig progressiv pop i sina filmer som Jimmy Page & The Yardbirds i Blow Up (1966), Pink Floyd i Zabriskie Point (1970), och Tangerine Dream i Identifikation av en kvinna (1982). I Oberwald melodramatiserar han dock med nästan-romantisk musik: Arnold Schönbergs Verklärte Nacht, feta stråkpartier av Richard Strauss, och till och med Brahms.


Ludwig II av Bayern.


Jean Cocteau baserade dramat på två verkliga historiska händelser: Dels på  Ludwig den andra av Bayerns mystiska drunkningsdöd i Stambergsjön år 1886, som trots att han drunknade visade sig inte ha något vatten i lungorna; dels på Elisabeth av Österrikes öde då hon mördades av en anarkist som ville störta monarkin. Så Mysteriet på Oberwald börjar med ett verkligt mysterium.





Den i royalistiska sammanhang hopplöst och ofrivilligt homosexuella Ludwig 
var betydligt bättre på att göra slott än arvingar.
Elisabeth vid sin kröning till Drottning av Ungern, 8 Juni 1867.
Mysteriet på Oberwald (ett ganska avsides, lite illa underhållet slott i Oberwaldtrakten) handlar om en jagad anarkist, Sebastian, som bryter sig in i slottet för att mörda drottningen. För att vara anarkist är han väldigt attraherad av monarkin och royalismens familjer. Han har skrivit en dikt som kritiserar drottningen. Hon har undandragit sig maktens plikter under tio år sedan hennes make, alltså kungen, mördades. Hon, å sin sida, är en ovanligt anarkistiskt sinnad drottning som inte vill veta av politiska intriger och rävspel; och som dessutom roades så mycket av dikten att hon lät trycka upp den och dela ut den till hovet. Cocteau intresserade sig för hur två människor med mycket olika bakgrund och olika livsprojekt, kan överge sina projekt och istället fatta tycke för, och gå upp i, varandra.

Annars har förvirrade kommentatorer har ställt frågan: "Vad är mysteriet? Det finns ju inget!" Som om det inte räckte med att den jagade anarkisten lyckas undkomma livgardet på sin väg in i drottningens gemak, på ett undangömt slott dit drottningen har rest för att få vara i fred och först anlänt till föregående dag, utan att ha meddelat mer än sina närmaste personal. Att anarkisten sedan ser exakt likadan ut som den mördade kungen, och att han innehar samma ålder som kungen hade då han mördades, borde också vara ett mysterium värt namnet.



Drottning Elisabeth i sin fantastiska kröningsklänning, 1867.




Som anstår ett gammaldags romantiskt drama, är Oberwalds kärleksdrama befriat från grafisk erotik. Men Antonioni gör i vilket fall inget problem av sexualiteten i Oberwald. Det var när Antonioni kom till USA för att filma Zabriskie Point (1970) som han slappnade av. Tidigare var hans åsikt att sexualiteten var en kärlekens sjukdom som försvårade kärleken.

USA:s hetaste plats, Zabriskie Point (1970).
Hippieungdomarna i USA lärde honom att sex var en naturlig del av kärleken; ungdomarna såg inte sex som något instrumentellt, eller som en avstjälpningsplats för missriktad behandling av personliga problem. Det viktiga för dem var att vara lyssnande och förstående inför varandra, såg han. USA och Zabriskie Point skulle därför komma att förändra Antonioni för alltid. Han kunde även efter Zabriskie Point skildra sex som något avskilt från kärleken, något som går att fly till för att försöka undkomma sin egen ensamhet, men sexualiteten hade för honom åtminstone inte i sig en sjukdomsstämpel längre.


Anarkistens och drottningens samtal är intressanta eftersom båda lyssnar till och förstår varandra, vilket gör att de kommer närmare varandra. Ibland blir Antonionis experimenterande med färgkodning för simpelt: När drottningen berättar om hur hennes kärlek, kungen, dog i en blodig attack, färgas blombuketten framför henne röd. I andra sekvenser är färgkodningen obegriplig vilket gör att den verkar vara omotiverad. Antonioni ansåg, liksom hela Hollywood gjorde under några år, att färgfilm är mer orealistiskt än gråskalefilm. Därför var det i Hollywood brukligt att använda färgfilm till drömsekvenser. Wim Wenders uttryckte det kortfattat i filmen Sakernas Tillstånd (1980): "Livet är i färg, men svart-vitt är mer realistiskt". Så är det inte längre. Numera anses svart-vitt bara vara fel, eller tråkigt, eller inte "riktig film". Men färg används oftast tanklöst eftersom "färg är bara som det är". Antonioni är en av ganska få regissörer som använder färg som dramaturgiskt instrument. Jag menar inte färg som estetiska effekter, snyggt matchade. Sådant är numera vanligt. Men i expressionistisk mening är det fortfarande, och kanske alltmer, ovanligt.
Den röda öknen, 1964.

Redan 1964 med sin första färgfilm Den Röda Öknen, för övrigt ett av hans bästa verk, visade Antonioni att han redan förstod att fullt ut använda färg på ett konstnärligt sätt.

Trubbel är att vänta på Oberwald, säger det gröna.
Men i Oberwald är det som om själva videoexperimenterandet har tagit över för mycket från berättelsen. Det ser manierat ut. Det är också svårt för en åskådare att förstå till exempel varför allt blir grönt när stearinljusen i en kandelaber blåses ut av vinden utifrån fönstret (just detta sker nästan säkert för att visa att en förändring eller ett hot tränger in i slottet utifrån för att skada drottningen). Jag förstår i alla fall inte intentionerna med alla förekommande färgväxlingar – medan en del av dem som sagt till och med är övertydliga – och det är jobbigt att behöva försöka vara smart när en tittar på film.


En absurd bild: En gren hänger ned framför paret som pussas.


I den mest romantiska scenen som utspelar sig i trädgårdens grönska, skiftar landskapet i regnbågens alla färger, innan de möts i pussar. Jag vet inte varför. Kanske ska det betyda att man "ser livet i fler färger" när man är förälskad. Eller att de båda upplever en strid ström av motstridiga känslor.


Våldet på tavlorna i slottet, liksom livrustkammarens föremål,
varslar om hemskheter.
Drottningen, som genom mötet med den unga anarkisten har blivit mer levande och för ett par dagar har sluppit den kvävande ensamheten som har blivit följden av att ha dragit sig undan den politiska makten under de tio år kungen har varit död, bestämmer sig för att lämna avskildheten och stiga ut i ljuset. Hon går genom slottskorridorerna. På väggarna  hänger tavlor med olycksbådande, våldsamma motiv.

Drottningen stannar innan hon kommer fram till en stor fläck med lysande turkosblått ljus: en plats vi därigenom kan förstå kontrolleras av den dubbelspelande greve de Föhn, en farlig plats för både drottning och anarkist. Deras gemensamma dödspakt som drottningen har initierat nästan redan från början, är en förlängning av det hot som maktspelet i huvudstaden, långt borta, utgör.


En intressant sak med både Cocteaus pjäs och Antonionis film, är att det är den övre medelklassen i form av en girig professionell klass, och den undre överklassen i form av den frustrerade adeln, som utpekas som samhällets problem, inte samhällets översta toppskikt eller dess bottenskikt. Drottningen som lever avskilt från både aktiv maktelit och från populasen, framställs som betydligt mer mänsklig än till exempel de framgångsrikt professionellt yrkesverksamma. Lika mänsklig som bönderna och den marginaliserade bergsbefolkningen. Det är mest de framgångsrika uppkomlingarna som ställer till stora problemen. Jag ser här ett avlägset släktskap till Bunuel, även om jag inte vågar dra en sådan parallell särskilt långt.

Ludwig II var fanatisk entusiast av Wagneroperor. Antonioni avslutar sitt mysterium på Oberwald med en mycket Wagneriansk Liebestod som utspelar sig i stiliserad drömtid, eller emotions-tid, om man kan kalla det så. Efter allt pratande är slutscenen befriande sparsam med ord.

Rent berättarmässigt är denna slutscen löjligt feltajmad, men Antonioni försakar det för att göra ett klassiskt melodramatiskt slut. Fast någon Mild und Leise av Wagners typ är det inte fråga om. Här finns ingen slutlig förening och inget bättre liv bortom detta. Bara kärlekens omöjlighet; och utanför den, människors girighet och destruktiva maktutövande.






Mysteriet på Oberwald
är Bechdelgodkänd.

fredag 14 november 2014

Att hålla djävulen borta



Den film som brukar kallas för den mest skrämmande filmen någonsin är megasuccén Exorcisten av William Friedkin från 1973. Exorcistens storhet (den räknas som den trettonde största kassasuccén i filmhistorien) och stora påverkan på filmtittare i 40 år gör den extra värd att titta närmare på. Det finns många skäl till att den fortfarande är så otäck. Dels var alla specialeffekter gjorda mekaniskt, vilket gör dem trovärdiga. Idag är det lätt att göra datorexplosioner och rök i datorprogram som After Effects men det gör dem inte trovärdigare, utan ofta mindre realistiska. Författaren William Peter Blatty hade också tidigare arbetat inom CIA där man experimenterade med subliminala bildbudskap, alltså bilder som visas under kanske 1/24 sekund för att påverka tittarnas sinnen utan att de hinner avläsa och registrera dessa gömda budskap medvetet.
En "oäkta" subliminal bild
(vårt medvetande hinner se den)
med den onda ande som härjar i huset.

Sådana tekniker användes i filmen och detta ansågs öka skrämseleffekten, eftersom de subliminala bilderna är otäcka. De troligen flesta av dem är dock inte subliminala på riktigt, så vi hinner se dem, men de kanske ändå ökar skrämseleffekten. Men vad mer gör Exorcisten så otäck? Och vad handlar denna djävulshistoria om?

Ray Bradbury (känd författare till många sällsamma historier) kallade Exorcisten för en vacker kärlekshistoria, eftersom den innehåller en jesuitpräst, Fader Karras (Jason Miller) som offrar sitt liv för att rädda en liten flicka han aldrig har känt, en flicka som är besatt av djävulen. Han vet naturligtvis att flickan egentligen är en alldeles vanlig tjej, men han träffar henne endast när hon är besatt av djävulen, då hon därmed inte är sig själv.

I Exorcisten är för ovanlighetens skull
de förmodat goda människorna svartklädda.
Friedkin säger att filmen handlar om den dagliga kampen mellan ont och gott som pågår inom var och en av oss, den ständiga kamp vi måste utkämpa för att hindra oss från att göra andra och oss själva illa. Även ett oskyldigt barn kan vara ett slagfält för denna kamp.När till och med ett oskyldigt barn kan övertas av ondskan, är det ondskan som har segrat.

Enligt Blatty ger filmen ett svar på teodicéproblemet: Om Gud finns, hur kan det komma sig att en oskyldig flicka råka ut för något så hemskt som djävulen besätter henne? Själva detta faktum blir för Blatty en tydlig indikation på att Gud inte existerar; ungefär som tyskarnas förintelse motbevisar guds existens, enligt en hel del namnkunniga ateistiska judar. Men det märkliga med en sådan sentens är att filmen istället i så fall bevisar djävulens existens.

Fader Karras

Min egen religiösa åsikt är att Djävulen är en lika religiöst präglad figur som Gud, inte minst inom katolska kyrkan som är den kyrka som har uppfunnit djävulen som personlig entitet och antites till Gud. Tvärt emot vad kyrkan hävdar, att Gud skapade människan till sin avbild, brukar åtminstone teosofer som jag själv hävda motsatsen; att den katolska kyrkan skapade Gud till människans avbild; en gud som får raseriutbrott, straffar olydiga tjänare, ångrar sina tilltag och gottgör dem, men som ändå anses vara alltigenom god. På samma sätt har kyrkan skapat Djävulen, en fasansfull motbild till Gud, som dock kan uppträda som en stilig förförare som förleder oss vanliga människor till ondska. Genom denna dramatiska uppfinning ges Gud större betydelse. Djävulen blev ett verktyg för kyrkan att piska medborgarna till lydnad av kyrkans påbud och krav på att betala skatt till dem som håller Djävulen stången på jorden. Men oavsett vad jag anser, skildrar Exorcisten den katolska verklighetsbeskrivningen som verklig.


Filmen börjar med att en katolsk präst och arkeolog, Fader Merrin (Max von Sydow) under en utgrävning i norra Irak får insikten om att han ännu en gång ska komma att möta den djävulska demonen Pazuzu. Att just Merrin blir intressant för denna historia beror på att han en gång har utfört en exorcism för att driva ut Pazuzu ur en besatt människa.

Utgrävningarna sker i den forna staden Hatra. Pazuzu, vars staty vi ser i Irakscenerna, var i den babylonska kulturen överhuvudet för vindarnas demoner, och bärare av den sydvästliga vinden som kunde föra med sig stormar och torka. Hans härjningar orsakade därigenom svält. När Fader Merrin har fått tecken på att Pazuzu åter blåser till strid, är han snart på väg hem till USA.


I början är Regan en helt normal tjej.

Georgetown är då inspelningsplatsen för Hollywoodfilmen "Crash Course" som den kända skådespelerskan Christina MacNeil (Ellen Burstyn) har en viktig roll i. Crash Course betyder både snabbkurs och kollisionskurs. Filmen handlar om studentuppror vid Georgetowns katolska universitet där ledningen ifrågasätts; det är en sorts kamp mot en maktelit som uppfattas som skadlig för studenterna. Christina har under tiden för inspelningen hyrt ett hus åt sig och dottern Regan (Linda Blair) vid Elm Street. Hon uppfostrar nu Regan ensam, för mamma och pappa har alldeles nyligen separerat (men inte genomgått formell skilsmässa). Friedkin säger på nyutgåvans kommentatorspår – som är intressant att lyssna på även om han förtiger lika mycket som han berättar – att separationen är plågsam för Regan och att den har medverkat till Regans förestående nedbrytande.

En inte tekniskt, men narrativt "subliminal" sekvens som visar
att Regan är mycket påverkad av föräldrarnas separation.

Regan hör mamman ösa obsceniteter över pappan när de grälar i telefon.
I en filmsekvens som är så kort att vi inte ens är menade att kunna se den tydligt nog (det går inte om man ser den på bio, utan bara med dagens högupplösta hemvideomaskiner där en kan pausa bilden) ser vi Regan läsa en skvallertidning inom filmbranschen. Mamma och Regan är med på omslaget som har rubriken "Stora problem i  MacNeils äktenskap: Natten då Howard lämnade sin fru." I samma scen som mamman avbryter Regans läsande av skvallertidningen, undrar Regan om mamma är förtjust i mammas regissör i filmen Crash Course, Burke Dennings (Jack MacGowran), vilket mamman svarar nekande på. Men Regan är redan svartsjuk på den främmande mannen. Pappan är borta och Regan inbillar sig redan att mammas jobbkompis ska komma in i deras liv på allvar och hota att "omorganisera" familjen igen och därmed destabilisera den ytterligare. Därför mördar demonen Pazuzu senare Dennings åt Regan. Inte bara som en ond handling mot Dennings, utan också för att skydda Regan från hans intrång i familjens liv.

I en annan nästan undangömd bild ser vi ett foto av Regan. Christina svarar i telefon och på fotot som hastigt visas knäpper Regan händerna som i bön och tittar in i fotografens kamera. Christina blir sedan förvånad över att se Regan ligga i hennes säng. Hon kunde inte sova, säger Regan för hennes egen säng skakade så mycket.

Regans besvär blir allt mer påtagliga och snart ett problem. Christina tar henne till doktorn. Hon får en ordentlig undersökning.
Alla hennes värden är normala.




Men hon beter sig lite underligt.Därför skriver doktor Klein ut Ritalin som var en ganska ny medicin vid denna tid. Den ges mot koncentrationssvårigheter och adhd. Då visste man inte, som idag, att biverkningarna kunde medföra nya problem.



Doktorn som har noterat Regans obscena språk förelsår som förklaring att hon kanske har lärt sig dem av mamman (som om hon inte snarare skulle ha lärt sig dem i skolan) och mamman medger generat att hon faktiskt använder sådant språk när hon är upprörd.



Med tiden blir doktor Klein alltmer bekymrad och säger att Regan kanske har något fel på hjärnan.




En del tittare tycker att sjukhusscenerna är filmen mest otäcka. Den medicinska apparaturens mekaniska ljud, nålstick och införande av kontrastvätska i blodbanan ligger nära våra egna liv. Sjukhusscenen i Exorcisten gjordes så korrekt det var möjligt, och den användes till och med länge i undervisningssyfte för att visa hur en hjärnröntgen gick till.


Regans symptom förvärras så pass att hon nu beter sig djävulskt. Med Pazuzus mörka röst hotar hon mamman och tjänstefolket. "Barnet är mitt! Knulla mig" ropar djävulen genom Regan och kastar henne på sängen i märkliga konvulsioner.
Det är som om Regan har en sorts personlighetsklyvning. Men det finns oerhört få dokumenterade fall av äkta personlighetsklyvning; så få att diagnosen av många vetenskapare inte ens erkänns.

En psykiater och tillika hypnotisör konsulteras. Han försöker få reda på hur Regan upplever sin situation. Han tar hennes berättelse på allvar: att det finns någon som fysiskt har tagit över hennes kropp, liksom hennes känslor och tankar.

Psykiatern försöker tala med "personen som är inne i Regan" men hon är rädd för att prata om det, även under hypnos. Demonen har förbjudit henne att berätta något. Men ju mer psykiatern gräver, desto närmare kommer han en respons. Innan psykiatern når henne, tar den onda över och hon blir våldsam mot alla i sin närhet. Och vidare undersökningar på den psykiatriska kliniken leder ingenstans. Regan bedöms vara farlig och spänns fast vid undersökningarna.
Eftersom varken hjärnröntgen eller andra undersökningar visar några som helst fel på Regan, är läkarna handfallna. Ingen av sjukhusets samlade expertis har några fler förslag, utom att Christina tillkallar en exorcist. Hon tror knappt sina öron. Läkarna borde ha samma rationella inställning till gud och djävulen som hon själv. Men läkarna resonerar klokt: De anser att den "besatta" som ju tror på både gud och djävul, kanske kan botas om hon tror på botemedlet. En sorts placeboeffekt som leder till tillfrisknande. För mamman är sådant dock irrationellt hokuspokus. Hennes misstro gör att hon tar hem dottern. Allt blir bara värre. Den i mitt tycke värsta scenen är när mamman kommer in i Regans sovrum och ser henne/Pazuzu våldföra sig på sig själv.

Hon använder den heliga fallossymbolen, krucifixet som lovar människan ett liv bortom döden på jorden, som en kombinerad dolk och dildo och sticker sig i underlivet med den så att hon blöder samtidigt som hon skriker att Jesus knullar henne. Mamman skriker och försöker stoppa henne, men Regan tvingar mammans huvud mot underlivet som för att kräva oralsex av henne och sedan slår hon mamman hårt i huvudet med krucifixet.


När Christina är ute och Dennings ensam är satt att vakta Regan, kastas  Dennings ut genom fönsteröppningen i Regans rum, och faller nedför den numera berömda långa trappan som leder ned till Elm Street. Men vi får inte se när detta händer.

Polisen hittar ett föremål av lera vid Dennings dödsplats. Det visar sig sedan vara modellerat av Regan.
På väggen står det med krita: Margaret Ady Carey. Varför?

I Friedkins egen favoritscen talar polisen med mamman. Utan att säga det rakt ut, får polisen Chris att börja tänka tanken att hennes egen dotter kan vara orsaken till Burkes död. Hur fasansfull är inte en sådan tanke?

Nu börjar det gå upp för mamman att kanske dottern har något med regissörens död att göra.



Tillsammans går Christina och Karras ner från bron som allegoriskt
leder  från vår kända verklighet, ner till Inferno, djävulens boning.
Christina kontaktar Fader Karras för att få hjälp. Hon bär stora solglasögon för att dölja såren efter det våld hon har utsatts för. Hon frågar hur man kan ordna en exorcism. Fader Karras berättar för Chris att sådana nästan aldrig genomförs, och de måste godkännas av katolska kyrkan. Proceduren för att få en sådan godkänd är komplicerad och omfattande, men Chrsitna vädjar; hon har provat allt, tycker hon. Till och med läkarna och psykiatrikerna har ju skickat henne till Karras, trots att hon själv inte är kristen. Hon själv är bara desperat.

När Karras möter djävulen ser hans ögon en störd flicka. "Demonen" nämner inte Pazuzu, han är djävulen själv. Karras ger ett lugnt intryck och tror ännu inte på att hon är besatt. Men flickans röst är en gammal mans röst, den låter precis som rösten från en hemlös man han har mött på järnvägsstationen och som tiggde pengar utan att få några av honom. Demonen säger även saker om Karras' mamma, som "nu brinner i helvetet". Karras' egen skam och hans egna skuldkänslor som vi har fått se en hel del av i filmen, manifesteras av demonen. Och mamma Chris säger att saken i sängen inte är hennes dotter. Hon är borta. Saken är något annat.

När demonen ser att Karras tar fram heligt vigvatten och Karras bekräftar att det är vigvatten och stänker det på henne, ser vi demonen plågas. Men Karras tar detta som ett tecken på att det inte finns någon demon, eftersom det faktiskt inte är vigt vatten utan vanligt kranvatten, vilket han berättar för Chris. Det tyder på en psykologisk reaktion, snarare än en demonisk.

Karras spelar in Regans gubbröster. Spelat baklänges hörs Regans "inre" röster tala: "Var rädd för prästen", "Låt henne dö"; olika motstridiga röster som vill döda henne. Det är som att
Regan ropar indirekt, men tydligt, på hjälp.
vi nu får höra de röster som hypnotisören inte kunde locka fram ur Regans djup. Det finns de som har klagat på inkonsekvensen i denna scen, för när bandet spelas baklänges låter Karras' röst framlänges, som vanligt. Bortsett från att bandet kan ha klippts ihop så att det består av en framlängesdel och en baklängesdel, kan vi också tolka detta som att det inte finns något baklängestal alls: Han har helt enkelt hört Regan berätta om några av hennes rädslor.

Karras har nu fått kontakt med Regan som ropar på hjälp.

Friedkin säger att kvinnan på fotot är en flickvän
Karras hade innan han prästvigdes.
 Framför fotoramen ligger en prästkrage.

Kyrkan  anser att han är olämplig som exorcist. Det beror på hans egna emotionella problem. De handlar om tvivel på Gud och Guds existens, om sin egen otillräcklighet och förmodligen även om en sexuellt färgad besvikelse som fortfarande är ett sår inom honom (detta är något som bara antyds bildmässigt i filmen) från tiden innan sin prästvigning. Därför kallar de in en äldre präst som faktiskt har genomfört en exorcism, Fader Merrin.

Det är nu som själva exorcistritualerna börjar. Friedkin säger sig ha varit noga med att följa kyrkans ritualer i filmen, men egentligen måste det finnas fler människor närvarande; två eller till och med bara en enda som i vissa scener, anses vara för få, vilket dessutom visar sig ha ödesdigra konsekvenser för flera människor.

Karras' som själv mår ganska dåligt förknippar sig själv alltmer med demonen och har allt svårare att skilja på demonen och den han själv är. Till slut tar Karras på sig demonismen för att befria Regan från demonerna inom henne. Friedkin säger att detta är symboliskt, men berättar inte vad det betyder, utan överlåter det till åskådaren.



Men upphovsmännens officiella förklaringar håller inte för en konsekvent läsning av filmen. Vad mera är, motsäger deras beskrivningar delvis varandra, och liknar därmed vilken godtycklig tolkning som helst som en åskådare kan komma dragandes med. Katoliker blir stärkta i att djävulen finns (och därmed att Gud finns) och att djävulen därför måste bekämpas med kyrkans metoder. Ateister känner igen sig i åsikten att Gud inte finns, eftersom att han-som-inte-finns tillåter flickan att oprovocerat utsättas för dessa hemskheter. Men om en ateist (eller en teosof, för den delen) som inte tror på Djävulen eller på mirakel utan bara på människans bristande förmåga att förstå orsakssammanhang; vad kan då filmen handla om, och hur kan flickans tillstånd förklaras?

Blatty och Friedkin baserade Exorcisten på den "sanna historien" om Ronald Edwin Hunkeler, som inträffade år 1949 när Ronald var tretton år. Visst finns det historier från verkligheten om besatta människor. Men som i de flesta fall beträffande filmer "baserade på sanna historier", var den verkliga händelsen även i detta fall mycket olik filmens handling.

Ronald Edwin Hunkeler från lilla Cotton City –  nära Georgetown där Exorcisten utspelas – blev besatt och genomgick lyckade exorcismritualer. Dock kom han att fortsätta att ha psykologiska problem i form av tvångsbeteenden och oförutsebara raseriutbrott. Jag gissar att han alltid hade haft dessa problem, men att de förvärrades under puberteten till att anta djävulska proportioner, jobbiga för föräldrar och präster. En präst lär ha avblåst "dumheterna" – som han kallade dem – med att kalla på familjeläkaren, vilken skrev ut antiepileptiska preparat, enligt uppgift till hela familjen (man var nog inte så rädd för biverkningar eller medicinmissbruk på den tiden).


En av de mest kända besatta är tyskan Anneliese Michel, som föddes år 1952 och dog år 1976. Även om Exorcisten baseras på fallet Ronald Hunkeler, är det som om filmen egentligen skulle ha baserats på Annelieses historia. Notera att hon dog efter Exocistens premiärår. Men hennes besatthet började visa sig redan år 1968.



Anneleise Michel
Anneliese växte upp i ett strikt katolskt hem. Pappa Josef hade tänkt utbilda sig till präst men kom att bli ägare till ett sågverk istället. Föräldrarnas katolska tro hindrade inte att hennes mor fyra år före Annelieses födelse, födde ett utomäktenskapligt barn, Martha. Detta var orsaken till att modern tvingades skämmas offentligt och bära svart slöja på sin bröllopsdag. Föräldrarna uppfostrade sina barn att vara dygdiga, och att de skulle sona för arvsynden och för sina egna synder. När Annelieses storasyster vid åtta års ålder dog efter en misslyckad tumöroperation, blev Anneliese än mer angelägen att sona mammans synder. Med tiden började hon sona även andra människors synder. Bland annat sov hon direkt på stengolv för att göra bot för knarkare som hon hade sett ligga på stenbeläggningen på järnvägsstationen, och för präster som svikit kyrkan och Gud, och ägnat sig åt ogudaktigt beteende, vilket i katolska kyrkan i regel innebär sex. Även mot slutet av sitt liv, talade hon om att hon skulle dö för att sona perverterade prästers beteenden. Det är typiskt för besatta att symptomen eskalerar från små uttryck som först är lätta att vifta bort som små egenheter, till att sluta i katastrof.

Anneliese som besatt.

Annelieses symptom började uppträda när hon var 17 år (1968). När hon bad till Gud fick hon syner av Djävulen. Hon började höra röster som talade om för henne att hon var dömd till förbannelse i helvetet. 1973 diagnosticerades hon som suicidalt depressiv. I september 1974, nästan ett år efter USA, hade Exorcisten premiär i Tyskland. 1976 dog Anneliese av av uttorkning och undernäring. Hon hade då varit med om 67 exorcismritualer. Det var som om Pazuzus vindar torkade ut och svälte henne till döds, precis som han har gjort många gånger i historien, i norra Irak.

Numera är Annelieses gravplats eföremål för pilgrimsvandringar. En del troende katoliker betraktar henne som martyr genom att hon anses ha förvandlat en djävuls besättning av henne till ett offer som ett sätt sona andras synder.

I filmen Exorcisten innebär Djävulens övertagande av Regan att hon uppvisar väldigt konstiga beteenden. Hennes utseende och tal förändras också radikalt. Hennes röst förvandlas till en nästan syntetiskt främmande djup röst som säger otidigheter.
Regan besatt av Pazuzu.
När filmen började visas i Tyskland, svepte en sorts våg av paranormal hysteri över landet. Det kan hända att Anneliese såg filmen. Ljudinspelningarna från exorcismerna med Anneliese låter mycket otäcka; hon har en mörk guttural röst när de onda andarna talar genom henne. Kanske härmar hon helt enkelt Friedkins filmröster under sina egna sessioner när Annelieses präster försöker driva ut de onda andarna (men jag vet inte om den tyska versionen hade dubbade röster och hur de i så fall lät). I så fall har hon verkligen tagit till sig Friedkins film på ett personligt, emotionellt plan. Det är förstås inte konstigt när en film skildrar en flicka, besatt av djävulen, som en själv är.
Annelieses historia har filmats minst ett par gånger. Den enda jag har sett är den tyska filmen "Requiem", som lär vara den bästa av dem. Requiem ger inget tydligt svar på om Annelise var besatt av djävulen eller inte. Det är inte bara av dramatiska skäl, utan beror också på att det inte finns något svar på den frågan utifrån vad vi vet om hennes fall. Å andra sidan kan frågan vara fel ställd. Det gör i så fall att den frågan inte alls kan besvaras.


I exorismritualerna läser man förutbestämda fraser. När en exorscist hittar en fras som tycks påverka den besatta i önskad riktning, använder han sig av den frasen som ett sorts befallande mantra, oavsett vilken fras det är, för att på så sätt bryta offrets tillstånd. En fras ur den katolska ritualen som används i filmen Exorcisten är "Jesu makt betvingar dig!" men psykologiskt sett (om man inte tror på kampen mellan den kristna guden och den kristna djävulen) borde "programmmeringsfrasen" kunna vara vilken som helst, som till exempel "Farbror Sven ska aldrig röra dig mer".


Jag ser inte Exorcisten som en historia om Guds kamp mot Djävulen där kyrkan kan fylla en viktig funktion; utan om sexuella övergrepp på barn och om några av de konsekvenser sådana övergrepp kan ha. Jag tror också att Friedkin har gjort filmen med det undertemat, utan att han erkänner det. Sexuella övergrepp på barn är en form av extremt förtryck. Exorcisten är för mig en betydligt argare film än vad den verkar, en ursinnig spark i magen på onda människor som förtrycker människor på alla möjliga sätt och i synnerhet när det görs med våld i olika former.

Det finns många ingredienser i både Exorcisten och i biografierna över Anneliese Michel som tyder på posttraumatiska reaktioner efter sexuellt våld. Anneliese ville hängivet sona perverterade prästers beteende. Vi vet trots biografierna inte riktigt hur den djupt katolska familjens kontakter med präster såg ut, men även om jag har fel, är det plausibla slutsatser. Friedkin hämtade detaljer i scenen som innehåller oralsextvång och våldsamt masturbationsbeteende från beskrivningar som en av släktingarna till Ronald Hunkeler redogjorde för under researcharbetet inför filmatiseringen av Exorcisten, säger han. Som Linda Blair säger, är sådant beteende främmande för barn. De kan inte förstå vad det handlar om, säger Blair. Men detta gäller under förutsättning att de inte har blivit utsatta för det, för då har de fått kunskap om saker de inte tål.

Utifrån de berättelser Exorcisten skildrar, är det svårt att binda någon av de medverkande männen, eller mamman, till sådana övergrepp. De tydligaste ledtrådarna leder till Regans frånvarande pappa, Howard. Det är som att hans grepp om henne rent fysiskt lossats i och med föräldrarnas separation, och att hon först då kan börja pysa ut reaktioner på hans övergrepp på henne. Vi vet inte hur Regan i sin galenskap har inspirerats till att referera till Djävulen, men det är av mindre betydelse och hur som helst inte orimligt i det kristna USA under början av 1970-talet.



En Exorcistenentusiast på nätet som hade en omfattande hemsida fick av en läsare frågan om de blodiga bokstäverna vid trappan där Karras faller. Hans svar var att det säkert bara var klotter som råkade finnas kvar sedan länge. Accidenti! På en inspelningsplats noga utvald av Friedkin? Efter veckor och månader av förberedelser med

  1. tillbyggnad av MacNeils hus från vars sovrumsfönster Pazuzus fiender kastas ut, 
  2. monteringen av tunna gummimattor på trappstegen i matchande utseende som i mesta möjliga mån ska skydda stuntmännen som tumlar nedför den långa trappan 
  3. den noggranna färgmatchningen mellan klottret och den förolyckade prästens blod 
  4. den temamässiga matchningen mellan klottret och filmens berättelse. 

Jag tror inte på de självutnämnda experterna. Fight pigs, står det i blodskrift (Bekämpa svinen). Under det står det i otydligt grått mot grått Oppression (förtryck), föregått av något jag inte kan tyda. Ovanför kan vi i krita skymta ett nazisthakkors. Texten vid sidan om det kan jag inte tyda. Pigs är ett ord som används många gånger i filmen. Exempelvis kallar den snart mördade Burke en schweizisk kypare som serverar på Christinas filmfolkfest för "Nazistsvin-slaktare", vilket leder till att servitören, föga märkligt, börjar slå på den otrevlige och berusade Burke. Friedkins farföräldrar tvingades fly Ukraina under en akut hätsk anti-judekampanj år 1903, och hans föräldrar var följaktligen judar. Hitlers judeutrotning pågick i Europa under Freidkins barndom. Exorcisten hade premiär bara 28 år efter andra världskrigets slut.

Friedkin använde också ljud från grisar när han blandade sin cocktail av konstiga djävulsröster som kommer ur Regans mun. Och en filmvetare sade för många år sedan till mig att ordet PIG också finns som en subliminal textruta under ett särskilt otäckt Reganutbrott. Jag har inte lyckats isolera den rutan, så jag har inte sett den. Kanske har jag bara missat den, eller så har Friedkin plockat bort den under senare år, eller så är det en missuppfattning från filmvetarens sida. Men en frågeställare på nätet undrar om "Bekämpa svinen" har med massmördaren Charles Manson att göra.

Manson före hans
elfte benådningsansökan
för några år sedan. Han
kommer aldrig att släppas.
Notera hans tatuerade
nazisthakkors i pannan.
Sharon Tate
Nämnde frågeställare påpekade att Friedkins regissörskollega Roman Polanskis fru Sharon Tate som var gravid i femte månaden samt deras vänner, blev mördade med hundratals knivhugg av Manson och hans gäng. Om jag minns rätt handlade detta massmord om att Polanski skulle ha "vanärat djävulen" eller något ditåt, genom sin film Rosemarys Baby (1968), som skildrar en kvinna som ska komma att föda djävulens son.




På dörren till Sharons hus skrev mördarna GRIS med Sharons blod, och inne i huset på en vägg "Död åt grisar" också med hennes blod. Även om varken frågeställaren eller jag kan veta om eller hur dessa händelser är att relatera till Exorcisten ligger händelserna iallafall rätt i tiden för Friedkins planering av sin film.



Tidigare i filmen Exorcisten ser vi polisen som undersöker Burkes död hitta ett lerföremål nedanför den farliga trappan. På tegelväggen till byggnaden bredvid står det Margaret Ady Carey med samma sorts kritskrift som används för nazisthakkorset högre upp i trappan.



Vem eller vilka var Margaret Ady Carey?
Jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats spåra och koppla detta eller dessa namn till Exorcistens teman. Kanske handlar det om personer som inte är så kända, hypotetiskt mordoffer i USA. Det närmaste jag kommer är annars kvinnor som levde i Tudors hov där dessa namn förekommer i kombinationer.
Dorothy St. John med kopplingar till
Mary, Ady och Carey

Tudorsläkten härskade i England under en av Englands storhetstider, och den vördade makteliten Tudor var även ökänd för sitt maktmissbruk och sina godtyckliga avrättningar. Kung Henry VIII hade till exempel många fruar under sin livstid. Några äktenskap lät han formellt ogiltigförklara (skilsmässa var inte tillåtet) och ett par av dem mördade han, i samtliga fall för att han av olika skäl ville bli av med kvinnorna. Men hela släkten Tudor ägnade sig åt onda handlingar och har för många människor blivit en symbol för ond makt.

I scenen där Chris' sekreterare Sharon (Kitty Winn) lyssnar på radio för att stänga ute Pazuzu-Regans otäcka ljud, har Friedkin lagt in "radioljud" på ljudspåret. Innan Sharon pluggar in öronsnäckan, hör vi en radioröst säga:

"It's really yours to do with as you please. you can choose to escape if you want, but you may never be able to return. Don't let anyone decide for you."

Tyvärr har jag inte lyckats spåra detta medvetet inlagda citat. Det närmaste jag kommer en matchning är en informationstext som handlar om hemfridsbrott och annat våld inom familjer, men matchningen är för dålig för att kunna relateras till filmen. Om någon vet varifrån detta citat är hämtat, hör gärna av er. Tyvärr kan jag heller inte avgöra vilken tidskrift Sharon har på sitt skrivbord, eller vad omslagets rubriker handlar om, men det är inte ett nummer av tidigare nämnda Photoplay. Den enda boktitel jag kan urskilja är en handbok om Wine and Spirits (Vin- och spritdrycker). Spirits betyder även andar, och generellt sett förknippas spritdrycker med onda andar. Lite långsökt kan detta betyda att Regans pappa Howard berusar sig med alkohol för att sänka spärrarna tillräckligt mycket för att kunna våldföra sig på henne.
Tidigt i filmen ser vi Christina spela rollen i Burkes film "Crash Course". Hon tar kommandot över studentmobben genom att greppa en megafon.

När en regissör som noga planerar sin film, sätter en megafon i händerna på en skådespelare för att hon ska skrika i den, har det garanterat en stor betydelse för berättelsen. Chris ropar: "Om ni vill åstadkomma förändring måste ni göra det inom systemet." Jag tar detta som ett tecken på att Friedkin var tvungen att följa Hollywoodreglerna för att skapa en kommersiellt lyckad film, för att kunna säga det han ville; han var tvungen att försöka skapa en förändring genom att använda sig av systemets spelregler.

Så, istället för filmskaparnas officiella förklaringar vill jag påstå att filmen säger att när människor ger sig på oskyldiga barn, är detta ett tecken på att människans ondska är oundviklig och även det yttersta beviset för att mänskligheten har misslyckats i sin mänsklighet och därmed dömer sig själv till undergång. Jag tror att Exorcisten handlar om mänsklig ondska, om förtryck och övervåld, om totalitära regimer och om onda människor som gör andra människor illa. Det värsta vi kan tänka oss är människor som systematiskt våldtar och utnyttjar barn. Jag tror att det egentligen är därför Exorcisten är den mest skrämmande film som har gjorts, för precis som polisen och Chris i Friedkins egen favoritscen talar i omskrivningar, visar Exorcisten effekterna av dessa fasansfulla övergrepp på Regan med full kraft, utan att vi behöver bevittna de bilder som skulle ha utspelats framför våra ögon om vi hade sett det på riktigt. Idén om en djävul är bra för att påminna oss om att människor är eller kan vara onda, men vi ska inte fastna i den religiöst präglade idén. Istället för att vallfärda till Annelieses grav, skulle jag önska att vi människor försöker se det övervåld som mycket väl kan pågå någonstans i vår närhet.

Men både Blatty och Friedkin visar med sin film att godheten kan segra. Oavsett vem som är skyldig till vad, finns det hopp om förlåtelse och att livet kan gå vidare på ett bättre sätt.