Flykten från Schopenhauer

Flykten från Schopenhauer

lördag 18 september 2021

Underbart usla ungdomstid

Báječná léta pod psa (1997)


De underbara åren som sög är en tjeckisk dramakomedi baserad på Michala Vieweghas halvt självbiografiska roman.

Den handlar om en vanlig familj i Tjeckoslovakien från 1963 till George Soros skapade "mjuka" revolutionen 1989 som tvingade fram en liberalisering av landet så att det blev mer tillgängligt för USA:s imperialistiska makt och för utsugande ekonomiska parasiter från både öst och väst.

Kvidos farfar och farmor.

1963 är året då Kvido, spelad av den judiska skådespelaren Yakov Wehrenberg, föds. Hans mor- respektive farföräldrar står på var sin sida om kommunismen. Mormor och farmor är kommunister, för mannen är ett högdjur inom kommunistpartiet. Farfar är kommunisthatare, men hustrun måste dämpa hans uttryck för sitt kommunisthat, för det är förenat med livsfara att ifrågasätta den.

Det är ett genomkorrumperat samhälle där man mutar varandra till höger och vänster. Men det är också ett samhälle som visar på en levande svart ekonomi där folk i sin partiella nöd byter varor och tjänster med varandra som komplement till den dysfunktionella fördelningen av varor i landet.

Kvidos pappa försöker ta körlektioner men är alltför nära att köra ihjäl fem personer inom loppet av en körlektion, som avbryts. Körskolläraren tycker inte ens det är värt en fläsklägg för att försöka lära honom köra.

Huggsexan om Tjeckoslovakien pågår hela tiden och när filmen första gången övergår från varma färgtoner till kalla, är det när Sovjetmakten går in för att "styra upp" situationen, för att ta vad de vill ha och förbättra sitt geopolitiska läge. Året är 1968 när Sovjet genomför Operation Donau med lydstaterna Polen, Bulgarien och grannlandet Ungern natten mellan den 20 och 21 augusti.

Morgonen efter Sovjets nattinvasion.

Man satte in cirka en halv miljon soldater i operationen. 137 tjecker mördades och 500 skadades allvarligt under Sovjetinvasionen. 

Nåja, det är ju ingenting jämfört tex med när USA 2018 flyttade sin ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem och israeliska styrkor mördade tusentals palestinier. Men det är en annan historia.

— Förbannade kommunister, säger Kvidos farfar. Han har väntat sig att bolsjevikerna skulle komma att invadera landet.

Kvidos mor har en släng av social fobi och vågar egentligen inte vara ute så mycket,
men hon trotsar sin fobi som ändå är rätt mild.
Höggravid med Kvido hoppar en hund fram till henne vilket hon uppfattar som ett hot.
Naturligtvis är den en allegori över de faror som väntar det väntade barnet, med den röda faran som snart ska manifestera sig lika tydligt som nazismen gjorde under andra världskriget.

Farmor verkar nu ge upp kampen mot att hålla tyst och sätter sig ned för att skriva några flygblad. Som en komisk tvist ser vi snart att de inte alls handlar om Sovjetinvasionen, utan om familjens bortflugna tamfåglar vilka de hoppas ska komma tillbaka. De gav sig av samma natt som stridsvagnarna rullade in. Ännu en allegori, naturligtvis. Nu är friheten definitivt bortflugen och fria fåglar kan inte leva under en kommunistisk ockupation.

Kvido är nu en förläst och förvuxen pojke som hellre läser böcker om djuren har ser på zoo, än tittar på själva djuren. Faktiskt läser han hellre än är ute och leker med andra barn. Han uppvisar tecken på autism, som dock avtar med tilltagande ålder.

Madonnan i alkoven i bakgrunden visar att familjen är katolskt kristen. Som kristna är familjen potentiellt särskilt utsatt för Sovjetmaktens förföljelser, eftersom de inte är judar. Men det är inte en problematik som utvecklas i Báječná léta. Jag gör antagandet att man låter den problematiken vara igenkännande för dem det bekommer.

Familjen tvingas flytta från Prag, ut på landet, till ett hus som inte är värmeisolerat. De står på väntelista för att få en modernare, uppvärmd lägenhet. Men Kvidos pappa är inte med i kommunistiska partiet. Lägenheter går till dem som är tydliga med sitt politiska ställningstagande för ockupationsmakten.

Kvido kritiserar skolan på landet för att vara för provinsiell. Han vill inte läsa bilderböcker. Lärarna får snabbt upp ögonen för hans för tidigt blommande intellekt. Kvido är bättre på retorik och intellektuell argumentation än någon av lärarna.

Kvidos pappa blir lite kritiserad och hånad av sin kommunistanslutna chef på jobbet. "Kamrat, vet du när en man inträder i klimakteriet? När han tycker att hans fru börjar lukta illa och jobbet dofta gott." Det verkar som om Kvidos pappa är på väg utför. Eller bara blir äldre och därmed på väg utför. Trtos att han försöker anpassa sig, passar han inte in i ockupationsmaktens struktur. Han är dissident. Istället dricker han och andra kuvade arbetskamrater för mycket alkohol. De dricker även på jobbet.

Men en del paralleller med stora delar av dagens fria värld är lätta att dra: Indragna rättigheter om man inte går med i kommunistpartiet och förkunnar kommunismens evangelium; som ingen rätt till lägenhet eller meningsfulla arbetsuppgifter på jobbet. Som dagens "gör det enda rätta och vaccinera dig, eller du kan tyvärr inte jobba kvar; du får inte resa dit du vill för du är inte vaccin- (parti-) godkänd", "inte vaccinerad? Då har ju du tyvärr valt att vi måste ställa in din hjärtoperation", vilket förekommit i bland annat Storbritannien och Australien. Och andra morot-och-piska-incitament. Ett kvävande, förtyckande samhälle.

Många ger upp och går med i ockupationsmaktens politiska organ; de låtsas som om den "röda färgen" bara är en fernissa. Som att acceptera att bli covid-vaccinerad för att få lov att åka till Australien eller Storbritannien, shoppa på en galleria (Frankrike) eller gå på Bruce Springsteen-konsert (USA). Horribelt.

Nationalismen slås ned två gånger i den här filmen: av Sovjet 1968 och av George Soros och andra "marknadsliberaliserade" krafter 1989. Det blir upptakten på globalisternas attacker mot Balkan 1991, denna gång från väst vilket för Sveriges del ledde till den största massinvandringen till Sverige någonsin (dittills), som därmed tog sitt "ansvar" i vidareutvecklingen av samma globalism.

Kvido (tv) som vuxen (Yakov Wehrenberg), med mamman Utan Namn (Libuse Safránková)

Bokmalen Kvido som lär sig allt möjligt om alltmöjligt genom att som barn läsa facklitteratur — tex om så kallad sextekniker — kommer att visa sig ha ett väldigt trevande förhållande till kvinnor, som om han famlar efter en famn, men inte kan närma sig dem via känslorna. Inte för att han inte har några känslor, utan snarare tvärt om: de blir så överväldigande för honom att de komplicerar relationerna.

Detta är gjort med mer humor och mer distans — och självdistans — än i den tyngre och i USA/Västeuropa finansierade och distribuerade Varats olidliga lätthet — där svenskan Lena Olin medverkar — som kom tio år tidigare och som utspelar sig mot samma politiska bakgrund, men där protagonisternas personliga erotiska förehavanden i mitt tycke för hög grad överskuggade mer allmängiltiga, politiska realiteter.

Jag vill därför, om ni råkar stöta på den, absolut rekommendera denna film som bjuder på fina rekvisita och miljöer passande för de skildrade årtiondena, och en inblick i ett samhälle många svenskar ofta inte har brytt sig om. Med humor, dessutom, utan att det på något sätt blir skämtsamt.

fredag 17 september 2021

Månskenets juvelerare

Les bijoutiers du clair de lune (1958)


På engelska heter den The Night Heaven Fell. Det är en judisk film (Raoul J. Levy) regisserad av Roger Vadim. 

Roger Vadim har jag ondgjort mig över tidigare.

I denna film spelar Brigitte Bardot den unga Ursula som varit "instängd", dvs befunnit sig på internatskola i ett kloster. Efter utbildningen reser för att bo hon sin faster Florentine (Alida Vailli) och farbror greve Miguel de Ribera (José Nieto)m någonstans i Spanien.

Ursula blir lite snopen när varken farbror eller faster möte henne vid tågstationen. "Men bilen är åtminstone här!", säger hon, och struntar i själva chauffören som ska köra henne i den.
de Ribera ger mig otäcka Eli Wallace-vibbar. Nieto är långt ifrån lika bra som Wallace, men hans roll som de Ribera är som en dummare variant av Wallaces roll Silva Vacarro.

När Ursula kommer fram får hon uppleva något dramatiskt.

En ung man, Lamberto (Stephen Boyd) anklagar Ursulas farbror för att vara ansvarig för Lambertos systers död.

Hon har nyss begått självmord. Lamberto säger att det beror på att greven våldfört sig sexuellt på henne.

Ursula blir snart förälskad i odågan Lamberto, vilket faster Florentine försöker få henne att slå ur hågen, men förgäves.


Jag har inte läst romanen av Albert Vidalie som filmen baseras på, och som jag tror var relativt ny när Roger Vadim bestämde sig för att göra en film av den.

Titeln på filmen verkar vara poetisk. Men det är ingen vacker poesi, för den kommer från gangsterkulturen: De som polismakten jagade längs de långsträckta vägarna på landsbygden och mellan städerna kallade varandra vid den här tiden för månskenets juvelerare.
Faster Florentine tar med Ursula på festligheterna i stan, som hon vill. "Det kan inte vara så svårt" säger Ursula om kofäktningen, så hon springer ned och börjar leka med den hornprydda kon...

...för att snart hamna i verklig fara när djuret börjar jaga henne. Tur att snygge Lamberto kan rädda henne. Men hennes beteende är typiskt för hennes oansvariga personlighet.

Med "vid den här tiden" avses efterkrigstiden, alltså 1945-55, vilka är de årtal som är relevanta för boken och filmen.

Jag tycker att det verkar som om Vadim speglat sig i filmens unge snygge älskare Lamberto. Att bete sig som ett svin mot kvinnorna men ändå bli villkorslöst älskad av dem. Ju farligare och otrevligare han beter sig, desto mer fäster kvinnorna sig vid honom.

Lite medveten är ändå Ursula om Lambertos dåliga inflytande på honom:

— Att synda, medveten om ondskans existens är inte så farligt. Man kan göra bot så länge man inte förlorar sin medvetenhet om ondskan, säger Ursula.

Ändå tar hon inte själv fasta på ondskan hon ser i Lamberto, utan fortsätter att låta sig styras av sin förälskelse till honom.

— Du är ett stolt litet djur, belönar Lamberto henne och säger samtidigt: "Jag älskar din kropp".

Farbror greven har inte bara (troligen) våldtagit den självmördade systern till Lamberto. Han försöker få sig ett nyp med brorsdottern Ursula också. En man som tar vad han vill ha när han vill ha det.
Det är klart att det finns kvinnor som beter sig så. Även idag, när det inte är comme il faut att göra filmer om det på det här viset. 

Men det är ändå så pass få kvinnor som låter sig förnedras på detta sätt, att det inte känns trovärdigt i denna film heller. Fast Vadim ville nog ha dem så för att skapa en bild inför sig att han kunde behandla dem hur han ville och ändå behålla dem. 

Det både gick, fast livet bjöd på en del grus i hans livsmaskineri. Han gifte sig fem gånger. Och hade en massa älskarinnor under tiden. Det får man om man är kändis inom filmbranschen. Bardot var en av dem, redan vid 15 års ålder.

Just nu kommer jag inte riktigt på vad jag ska jämföra den här filmen med, men det finns otaliga. Thelma & Louise kanske, parad med Fugitives

Bardot hade själv begärt att den relativt oerfarne irländaren Stephen Boyd skulle spela mot henne, vilket han gärna ville för att få skjuts på sin karriär. Många manliga skådespelare har avböjt att spela mot Bardot, av rädsla eller visshet om att hon skulle bli den som stal hela showen.

Jag tycker att Boyd spelar tillräckligt bra för att vara med i den här filmen, fast det är svårt för en irländare att spela spanjor i Spanien. Men Bardot själv och Alida Valli (fastern, alltså) är överlägsna alla andra, i denna film.

Beträffande historien tycker jag att den är dålig och smakar ganska rutten, mest på grund av dess sexistiska kvinnoförakt. Men det är snygg mise-en-scène, snyggt foto och i de flesta lägen snygg kinematografi. Även utomhusbilderna inomhus är fina. Så nog är det en filmupplevelse, alltid.




torsdag 16 september 2021

Anden är villig men köttet är svagt

Lucrezia giovane (1974)

I slutet av 1400-talet styr den mäktiga Borgiafamiljen — tyrannen Cesar Borgia (Massimo Foschi) och hans unga och grymma vackra syster Lucrezia (Simonella Stefanetti) — hela Italien i detta täta melodrama med falska historiska referenser och Puccinioperavibbar.

Påve Alessandro VI

Caesar är incestuöst kär i sin syster. Det är förresten både den andra brodern Juan de Candia Borgia (Paolo Malco), och fadern också, Påve Rodrigo Borgia Alessandro VI (Ettore Manni).

Påven älskar sin dotter mer än dotterns mor,  Giovanna Cattanei (Anna Orso) som går under smeknamnet Vannozza; även erotiskt.

Påven förlustar sig också med Vannozzas glädjeflickor. Giulia (Elizabeth Turner) är en favorit.

Giulia.
Samtidigt pågår ett politiskt spel i Rom. Incesten inom familjen Borgia leder till skandaler. Något måste göras.

Påven som står som högste "tjänare" (ledare) för den katolska kyrkans kyskhetsregler är själv ute på hal is i och med att han idkar incest med sin dotter samtidigt som detta skändliga beteende måste stoppas.

"Anden är villig att följa Gud, men köttet är svagt. Det står till och med i den Heliga Skriften", säger påven.
Vannozza säger att det är hans eget grisiga beteende som lett till all röra.
Grym despot.
Hur grymma och tyranniska barnen Borgia än är, förstår vi att det är påven som med sin pedofili fostrat barnen in i att själva utöva incest och inte kunna bortom den egna familjen för att söka kärlek.

Detta blir ett problem även för kompetensfördelningen av den politiska makten och militära allianser. Man gifter sig till allianser.

Caesarn bjuder på filmens mest dramatiska spel.

Det ryktas att hertigen av Pesaro, Giovanni Sforza (Aldo Reggiano) är impotent.

Han kräver upprättelse, för de elaka ryktena gör gällande att hans förra fru gjordes gravid av en annan man.

Nu har incestpåven tagit Lucrezia ifrån honom för att han vill ha henne för sig själv, påstår Sforza.



För att bevisa att Sforza är potent, ordnar man med en samlagskonferens i många vittnens närvaro, där Sforza ska älska med ett par vackra kvinnor.

Det är av vikt att man till protokollet kan lägga bevittnade uppgifter om att Sforza kan genomföra samlag och därmed avla barn.


Men trots expertis från två vackra kvinnor som rent mekanistiskt försöker få igång den unge mannen, kan han inte göra någonting med dem. Istället blir han stel som en pinne. Åtminstone i allt annat utom "pinnen". 

Sforza får ett vansinnesutbrott och skriker att han inte alls är impotent.

Vakter måste hålla fast honom tills han lugnar sig, och samlagskonferensen är över.

Jaha, nu verkar det ju som om påven och hans bror kardinalen hade rätt. Sforza är ingen riktig man, tydligen.

Så vad ska man nu göra?

Senare måste Lucrezia på liknande sätt bevisa att hennes nya make är förmögen att genomföra samlag. Mötet protokollförs i vanlig ordning. Det är den 21 juli 1498.


Det här verkar helknäppt för oss moderna människor, men ända fram till och med 1800-talet var det inget särskilt konstigt med att älska med åskådare på plats.

I svenska bondesamhället fanns till och med traditioner där familjer skulle vara med och heja på ett nygift par på bröllopsnatten. Men då var det helt säkert i muntrare stämning än vad det är i den här kyrkliga och politiska sammankomsten.

Filmmusiken är idyllisk easy listening gjord av Franco Micalizzi. Den passar väl inte bättre än mycket annan italiensk Mantovaniliknande filmmusik från den här tiden, men jag tycker mycket mer om att lyssna på sådant än dagens dramaformatmallar med ljud hämtade från filmmusikbibliotek.

Dramatisk värre, är den här filmen, som synes. Om den är bra eller inte har jag svårt att säga, men jag gillar den. Ett fräckt litet operastycke till underhållning.

onsdag 15 september 2021

Freudianska griserier

Baby Love (1969)


Baby Love är en judisk (Yosef E. Levine, Michael Klinger, Michael Robson, Henri Safran, Guido Coen, Kenneth Shipman) film om den sexuellt utåtagerande 15-åriga vita engelska skolflickan Luci (Linda Hayden).

En dag rinner bägaren över för Lucis mamma Elizabeth (Diana Dors).



Luci och hennes mamma har aldrig haft ett bra förhållande, men efter en traumatisk upplevelse blir Luci än mer obalanserad. Mardrömmar och skrämmande föreställningar om världen omkring henne plågar henne i denna freudianska film.


Hon flyttar in hos sin mors gamle vän doktor Robert Quale (Keith Barron) och hans familj.

Quales är rika. En helt ny värld för henne. Hon njuter av lyxen, men den är också något hon måste lära sig att förstå.

Inte en skål för en yoni punja utan en avokado-förrätt vid middagsbordet.
Men för Luci är en middag med avokado i stort sett lika främmande som en yoni punja skulle ha varit.

Luci börjar med sitt beteende spela ett spel för att försöka vinna Roberts respekt eftersom han är den enda länken till hennes mor, de övriga freudianska aspekterna åsido. Hon spelar naturligtvis på sin sexualitet, och framför allt på hans, i sin strävan att lära sig att hantera livet.

När hon ska ut på disco för att partaja och där hon också kommer att få höra Katch-22 spela "Baby Love", utmanar hon Robert med att klä sig i "det senaste", antagligen för att han ska stoppa henne. Det gör han, och kräver att hon ska "klä på sig" innan hon går ut. 


Sur och nöjd byter hon till något mer lämpligt.

Robert som är doktor, tvingas in i ett hörn där han brottas med sig själv och sin hållning till Luci. Han ser vad hon gör när hon går i regress till barndomen för att fiska efter uppmärksamhet, samtidigt som hon själv är medveten om sin sexuella makt, även om hon ännu inte helt förstår vad den innebär, kan användas till eller innebära för konsekvenser.
Lucis ankoms innebär att en kil slås in mellan makarna. Amy styrs av sina känslor.
Robert styrs av att vilja trycka ned sina, och förhålla sig "professionell" till sin fosterföräldraskap.

Trots att Robert är en både högutbildad och uppenbarligen bildad vuxen man läser han fåniga science fiction-noveller av den judiska författaren James Schmitz.

Det typiska för Schmitz historier var att de inte var tidstypiska: Istället för att vara pojkfantasier om manliga förebilder som laserspöar onda rymdmonster var hans fantasivärldar avsexualiserade, multikulturella artrika universa där könsrollerna mellan män och kvinnor var utsuddade, och kvinnor kunde vara de som räddade världen utan att släppa ned vare sig hår eller kjolar. Lite som i Paul Verhovens tolkning av Robert A. Heinleins Starship Troopers (1997) — där nedmonteringen av könsrollerna i det militaristiska machosamhället dock helt och hållet har skett på kvinnornas bekostnad.

Aliensarna i Schmitz berättelser visade sig ofta vara missförstådda och misstrodda om att vara onda, men likt narrativen som förespråkar massmigration mellan länder på jorden, är sådana föreställningar i Schmitz noveller bara fördomar som med facit i hand visar att alla raser och arter kan leva i harmoni med varandra.  

När Luci inte omedelbart kan styra Robert, vänder hon sig till hans fru Amy (Ann Lynn), och leker med tonårssonen Nicholas (Derek Lamden).

Nicholas är vunnen à priori: Han spanar på henne så ofta han kan, och försöker svartsjukt tjata sig till kyssar, smek och sex.

Luci märker att tonårskillen Nicholas tittar på henne när hon klär av sig. Ändå fortsätter hon.

Luci är i regression, ungefär som Carroll Bakers karaktär Baby Doll i filmatiseringen av Tenessee Williams drama med samma namn. Men i Lucis fall är vi inte säkra på vad som är äkta, spontana psykologiska uttryck, och vad som är manipulativ förförelsekonst.


Jag tycker att det är en bra och välgjord film, och jag blir engagerad av den. Den är riktigt spännande, faktiskt. Det är bara synd att vita britter ska porträtteras som dysfunktionella, trasiga människor, där hög ekonomisk samhällsklass enligt vanligt vänsterpolitiskt filmrecept snarare är en garant för uselhet, än motsatsen.

I vissa scener är producenterna rent oförskämda, som när de från en bild då den ännu inte kultiverade "My Fair Luci" glufsar i sig en härlig bakelse, och man omedelbart klipper till en gris som grymtar ljudligt i en biofilmdokumentär som Luci och Nicholas tittar på tillsammans (en osannolik dokumentär för dem att se på bio — kanske är det som en journalfilm före huvudfilmen?)


Bredvid ungdomarna, på Lucis sida, sitter en äcklig gubbe (Vernon Dobtcheff) som börjar smeka Lucis ben. Shiksan blir inte stel av skräck; det visas tydligt att hon låter gubben göra det. (Shiksa = icke-judinna = hora.)


Ljudspåret på filmen de tittar på talar om hur dagens köttkonsumenter har höga krav på köttet, i ett parallellmontage som ska göra syntesen av bildsekvenserna lustig.

"Idag vill konsumenterna ha smala leder. Det gör att grisbönderna kan föda upp grisar snabbare,
så att mer och mer kött hamnar i ugnarna
."
Filmmakarnas syn på vita shiksor kan inte göras tydligare utan att man skriver ut det eller har det i dialogen. Luci är boskap. Det finns ingenting i vare sig historien eller i Lucis karaktär som över huvud taget motiverar att denna parallell dras.

Grisen är snart på väg till slakt, får vi veta, och ska in i konsumenternas (gas?-) ugnar. Liksom alla gojer (icke-judar) snart ska vara, om den globala Makteliten får som den vill efter att inte riktigt ha lyckats fullborda utrotningen under 1900-talets vedervärdiga krig.

Men sådan är filmvärlden.

Baby Love ingår i den våg av Frankfurtskolans propagandarörelse mot kärnfamiljen som blev kanon i Hollywood sent 1950-tal till mitten av 1970-talet, och som i dag har sina modifierade efterföljare på film i form av utbrett drogmissbruk och gränsöverskridande sexuella aktiviteter.

På så sätt fungerar Luci i denna film som en manual för ungdomar som såg filmen, att utmana, ifrågasätta och riva ned föräldragenerationens normer för att istället "satsa på sig själv". Allt med den politiska agendan i bakfickan att samhället skulle brytas ned enligt kulturmarxistiska principer om att samhället måste befinna sig i ett permanent tillstånd av revolution.

Fun fact: Filmen redigerades av James Bond-regissören John Glen som strax därefter klippte Italian Job.

tisdag 14 september 2021

Påtvingad frihet

Educating Julie (1984)


Internet Archive såg jag ett brusigt exemplar av kultfilmen Educating Julie. Den finns på Youtube också, men där har någon använt sig av samma brusiga exemplar, "ökat skärpan" på den och blåst upp den till lite större format. Tyvärr har vederbörande dessutom renderat filmen med fel sidoförhållande, så trots att den är dubbelt så tung som versionen på Internetakrivet, är den sämre.

Den har givits ut på dvd i Storbritannien, men den ser ut att vara svår att få tag på begagnad, om man nu skulle vilja.

För manus och regi står den judiska filmaren Gail Hardman, men den är en dramadokumentär, alltså en regisserad och skriven dokumentär. Mer än dramadokumentär: En propagandafilm för naturism, faktiskt, komplett med inaktuella kontaktuppgifter i slutet av filmen, för dem som ville bli naturister efter att ha sett den. Det är Gail Hardmans enda film, vad jag vet.

Filmen handlar om en universitetsstudent som enligt filmbeskrivningen är blyg, Julie Potter (Gail Ward). Blyg är hon inte, vilket vi märker redan efter en liten stund! 

En judisk lärare spelad av Anthony Schaeffer ger Julie inom ramen för sina studier uppgiften att skriva en liten kvalitativ uppsats om "nakenhet på 1980-talet". Det går inte att protestera. Inga utdelade uppgifter ändras till något annat.

En annan elev får uppdraget "Människoraser: Kan de integreras?" Läraren, som nyss förmanat sina elever att han inte vill höra några kommentarer om tilldelade uppgifter säger nu:

— Efter vad jag har hört integrerar ni er väldigt bra.

Men hela klassen består av ultravita britter.

Hur som helst: Julies pojkvän Steve (Miles Taylor) lovar att hjälpa henne med hennes pinsamma skoluppgift. Steve måste vara rejält mycket äldre, tänker jag mig. Hans bil är en dyr Jaguar XJ eller liknande modell. Julie kör en vanlig Volvo.

Julie och Steve går till en tidningsförsäljare sponsrad av propagandablaskan Daily Telegraph.
Lite kul är det att se deras slogan "The paper you can trust", vilket allt färre gör.
Nästan lika dålig som New York Times slogan "All the news that's fit to print",
vilken talar för sig själv.

Som ett första steg ska de köpa några herrtidningar i en tobaksaffär, vad nu sådana har med "nakenhet på 80-talet" att göra — uppgiften handlade ju inte om porr! — men pojkvännen som kritiserar Julie för att vara löjlig som inte når upp till översta hyllan med dem som en ursäkt för att hon inte vågar köpa dem, vågar själv inte, utan inhandlar en facktidning om soldatliv istället. Så Julie måste själv klättra upp till översta hyllan och fixa saken.

Julie genomskådar porren direkt.

— Hur kan jag skriva om det här? Jag skulle kunna täcka den sociala betydelsen av de här tidningarna på två sidor. Det är knappast ett avhandlingsämne, eller hur?

En av Julies inhandlade tidskrifter heter konstigt nog Hälsa och ändamåls-enlighet och är en av dessa nu avsomnade tidskrifter för nudism och naturism. Det ger Julie idén att uppsöka naturistläger som beskrivs i tidskriften.

Julie tar sig småningom för att besöka flera läger i England, den dyra "nakenstaden" Cap d'Agde i södra Frankrike, och i Florida för att göra deltagande observationer och undersöka varför en del människor gillar nudism. Dessa partier utgör dokumentär-materialet, för nudistlägren är äkta.

Jag tycker att det är en charmig liten film, även om den är lite pinsam — på fel sätt — emellanåt. De dokumentära propagandapartierna på naturistlägren är tråkiga, men Gail Ward och Miles Taylor är det inte.

Även denna film om naturism visar en nakenkultur som mer eller mindre låtsas handla om frihet, kontakt med naturen och att vara naturlig. Ändå finns det tydliga element av att denna befriande kultur samtidigt är förtryckande. 

När Julie utan betänkligheter omedelbart kastar sina kläder vid första bästa naturistläger, är den tidigare så kaxige Steve — som inte ens vågar uppge sitt riktiga namn — rädd för att klä av sig. Så han nöjer sig med att bara ta av sig kavajen. Det är ju rätt varmt ute (det ser inte varmt ut på film).

De gamla inbitna naturisterna på det engelska lägret utmanar honom och säger "bättre kan du" i en grupptryckssituation som verkar kräva att han slappnar av och blir ett med naturen. Sådant ger mig de gamla vanliga vibbarna av att det inte finns några sociala grupperingar som är fria, tillåtande och respekterande för individuella behov. Allihop har krav och utövar i någon mån förtryck på gruppens medlemmar. Så även denna naturistfilm lyckas inte övertyga mig om livsstilens förträfflighet.

Vidare försöker även denna film propagera för naturism som ett sätt att leva, som inte har med sexualitet att göra. Jag tror fortfarande inte på det. Det är en av huvudorsakerna. Det behöver väl inte vara fel, men varför låtsas som om det inte är så? Var finns det naturliga i den hållningen? Se gärna fd naturisten Bianca Badhams egna dokumentär Diary of a Teenage Nudist som växte upp i ett naturistläger och i vuxen ålder återvänder till denna sociala kohort och inser att så just är fallet.

De förmenta hälsoaspekterna av att gå omkring naken hela tiden, ställer jag mig också tveksam till. Hur hygieniskt är det att sitta med nakna rumpor överallt och sprida sina kolibakterier till alla andra? Det är en fråga som inte tagits upp av någon av de naturistfilmer jag sett.

Hur det ska gå i slutändan, ja det kan man fråga sig, men jag tycker det verkar som om filmen egentligen borde hetat Educating Steve. Hans personliga resa har mot slutet inneburit en större förändring än Julie med hennes skoluppgift.

Skådespelarna är amatörer men huvudrollerna är oftast tillräckligt övertygande i sitt vardagsbetonade spel. En halv tumme upp för denna bortglömda lilla sak.

Steve känner sig obekväm både med och utan kläder.




måndag 13 september 2021

Liam Neeson utanför sin egen genre

The Innocent (1985)




En del filmbloggare anser att Liam Neeson har fastnat i "Taken"-genren på ett sätt som en uppskattad svensk bloggare nyligen menade gjort att Neeson numera har en egen genre, Neesonfilmer.

Det är rätt träffande. Inte för att de är dåliga eller så, men den nu gamle mannen har faktiskt skapat Neesongenren.

Så jag tittade på The Innocent som finns att se gratis på Youtube, men ingen annanstans vad jag kan utröna. Det är en privatperson som laddat upp den. Han spelade in den på VHS-band när den 1985 sändes på tv i brittiska BBC4.

Även om Neeson visst ser yngre ut är det ändå samma "gamla" Neeson som vi fortfarande känner honom.



Mary Turner (Miranda Richardson)
The Innocent spelar han inte huvudrollen utan har en viktig biroll i form av John Carns. Idag skulle vi betraktat Carns som alkoholist, men filmen utspelar efter första världskriget — även om jag nog tycker att några saker i bild ser lite för nya ut för det — i brittiska Yorkshire, och då drack man generellt mer, och man var inte lika snar med att "diagnosticera" människor med alkoholism. 

Alla män verkar dricka mycket. Vi kan av denna film få för oss att det beror på posttraumatisk stress efter kriget. Men i verkligheten drack man lika mycket före det.

Neeson träffar regelbundet en gift kvinna, Mary Turner (Miranda Richardson) för erotiska möten. Men han har också en väldigt ung vän i pojken Timothy Dobson (Andrew Hawley) som är filmens huvudperson.

Hans mamma utan Förnamn (Kika Markham) har en halvt dysfunktionell relation till sin make.

Tims mamma.
Hon vägrar erkänna att det är något "annorlunda" med Tim. Han  diagnosticeras med epilepsi, och för denna åkomma vill en läkare sätta  honom på institution, för han kommer ändå aldrig att få något jobb och dessutom är han ur vägen för modern. Bäst av allt, han kommer att vara vaktad så att han aldrig kan göra något med kvinnor och bli orsak till att avla barn med samma sjuklighet, anser doktorn.

Tims mor bråkar en hel del med sin man som är krigsveteran, skadad av senapsgas, så han är egentligen lika handikappad som sonen. Numera avskyr hon alla män. De är antingen alkoholberusade eller svaga människor, och till råga på allt upptagna av kriget som var.
 
Tim blir mot moderns vilja också vän med flickan Win (Kate Foster) som är ett par år äldre och mognare. Brådmogen, skulle man kunna säga. Hon har lite av en Louise Brooks-look, och beter sig också lite på liknande sätt. 

Mamman som inte vill att Tim umgås med henne säger att "de pratar om den flickan". Det brukar i filmer betyda att vara sexuellt aktiv utanför godkända ramar och regler.

Ett par äldre killar som konfronterar Tim verkar göra det för att han inte ska vara för intresserad av Win.

— Har du varit med en flicka? frågar de provokativt.
— Ja, svarar Tim.
— Hur många?
— Femtio.

De äldre pojkarna skrattar åt Tims självklart fåniga svar och visslar efter Win när de få syn på henne.

— Vad är de där killarna ute efter, frågar Tim henne.
— Mig! svarar Win rakt på sak.


Varken en komedi eller tragedi — i modern mening — är det inte heller fråga om någon feelgood-historia. The Innocent är baserad på en roman från 1975 av Tom Hart, och som roman är den i vanlig ordning tät med många dramatiska förvecklingar för pojken och hans omgivning.

Så The Innocent har verkligen den där känslan av filmatiserad roman. Bara på gott, i detta fall, för regissören John Mackenzie sveper inte slarvigt över viktiga dramatiska element.

Lite överlastad är den med för romanfilmer av denna typ dramatiska metaforer (som en friflygande vacker fågel som hamnar i ett nät, här naturligtvis en metafor för livets skönhet, grymhet, kärlek och förlust), men inte så att det stör.

Kul att få se Neeson i en gammal seriös film också.

Musiken är av Francis Monkman från den progressiva rockgruppen Curved Air, kända på 1970-talet och easy-listning supergruppen Sky, stora på 1980-talet och en av BBC:s gunstlingar.